Feature
apr 8, 2024
Feature
apr 8, 2024
Av Håkan Olsson
Hill Country är en region i norra Mississippi, på gränsen till Tennessee. Här är jorden inte lika bördig som kring Mississippi-floden och här odlas ingen bomull. Området är mer isolerat och avsides och det är det små jordbruk och skogsindustri som huvudnäringen. Men det verkligt unika gör området är dess unika musiktradition – Hill Country Blues.
Den främste nu levande representanten för musikstilen är utan tvekan Cedric Burnside, aktuell med sitt nya album ”Hill Country Love”.
Rootsyland fångar Cedric Burnside på zoom hemma i Mississippi.
”Hill Country Love” är producerad av Luther Dickinson från North Mississippi All Stars. Hur var det att jobba med honom?
- Luther har jag känt länge. Vi växte upp tillsammans, jag tror jag var 14 år när vi träffades för första gången. Så vi har gjort musik tillsammans länge, länge. Luther är sex år äldre än jag, man kan väl säga att han är min storebror. He’s my brother from another mother, man.
Vad är skiljer Hill Country blues från annan blues?
- Det är en markant skillnad mellan Hill Country blues och deltablues, som är musik från bomullsfälten längs floden Mississippi. Vi har en oortodox rytmik här som gör att det låter annorlunda, Ibland är det en rak och enkel rytm, ibland komplicerad, det är svårt att beskriva i ord, men när du lyssnar så tror jag du förstår vad jag menar. Det är helt annorlunda än de vanliga tolvtakterna.
- Man kan inte luta sig tillbaka och gå på rutin när man spelar Hill Country Blues. Det gäller att vara på hela tiden. Det finns en monotoni i musiken som bara blir sövande om man spelar utan intensitet. Men om man är på tå och spelar med själ och hjärta kan den bli hypnotisk.
Har jag fel om jag tycker mig höra ett släktskap mellan Hill Country blues och västafrikansk musik?
- Ja, jag har hört det sägas tidigare och jag måste nog hålla med. Bluesens rötter finns såklart i Afrika, men det är nog tydligare i Hill Country bluesen är i andra stilar. För inte så länge sedan spelade jag faktiskt med Vieux Farka Touré, som är son till legendaren Ali Farka Touré. Vi gjorde en konsert i Chicago förra året och det var verkligen förbluffande hur mycket gemensamt vi hade musikalisk. Jag har aldrig varit i Afrika, men hoppas att jag kan komma dit någon gång snart. Men när jag och Vieux spelade tillsammans var det som vi känt varandra länge, fast vi i själva verket träffats samma dag. Jag hade förstås lyssnat på Ali Farka Tourés musik tidigare så det var inte helt nytt för mig, men det var ändå slående hur många beröringspunkter det fanns i vår musik. Så, ja, släktskapet mellan Hill Country Blues och afrikansk musik finns där definitivt.
- Jag har lyssnat på mycket musik från Mali på senare år. Tinariwen och Songhoy Blues är band jag verkligen gillar och kan känna musikalisk samhörighet med.
Du har ju ett tungt musikaliskt arv på hemmaplan också. Kan du berätta lite om dina förebilder?
- RL Burnside var min morfar. Han brukade ha ’house parties’ ett par gånger i månaden och där hängde jag och mina syskon och kusiner när jag egentligen var alldeles för liten. Vi gillade alla att hänga där och leka, men jag var helt absorberad av musiken. Redan när jag var sex-sju år gammal var jag helt på det klara med att jag skulle lära mig att spela den här musiken, det fanns ingen tvekan. Min pappa Calvin Jackson spelade trummor med RL under många år. När jag var tolv flyttade pappa till Holland och då blev det så att jag fick hoppa in som trummis i RL:s band. När jag var tretton gjorde jag min första turné och sedan dess har det inte funnits någon återvändo.
- När jag var tio år var jag bra nog att börja spela på lokala klubbar, juke joints, bland annat Junior Kimbroughs. Min morbror Gary Burnside var tolv år och spelade bas och jag var trummis. Vi var definitivt inte gammal nog, men bra nog. När polisen kom var vi tvungna att gömmas oss bakom ölkylen och så fort polisen åkte började vi spela. Publiken ville ju dansa och ha kul så det vara bara att köra.
- Jag fick tyvärr aldrig chansen att träffa Mississippi Fred McDowell. Han och morfar var goda vänner. De jammade och drack moonshine tillsammans. Morfar spelade hans plattor hela tiden och ibland tog han fram sin akustiska gitarr och spelade Freds låtar. Så Fred McDowell betydde mycket för mig trots att jag aldrig fick träffa honom. Därför känns det så rätt att ha en av hans låtar, ”You Gotta Move”, med på ”Hill Country Love”. Den låten hörde jag ofta RL spela när jag var barn, det var en av hans favoritlåtar. Senare har jag lyssnat in mig på allt jag fått tag på med McDowell och han är utan tvekan en av de musiker, alla kategorier, som jag håller högst. Hans låtskriveri, hans gitarrspel, hans sång, hela hans aura var något utöver det vanliga
- Jag hade förmånen att spela med alla ’Hill Country Blues Legends’, the kings and the queens. Jessie Mae Hemphill, Junior Kimbrough…Jag spelade till och med Mister Otha Turner and the Rising Star Fife & Drum Band. Musiken var hela mitt liv och jag älskade varje sekund.
Fife & Drum är ju en speciell stil som jag bara hört från Otha Turner. Vad kan du berätta om den?
- Det är verkligen en unik stil med rötter ända tillbaka till 1800-talet och som grovt förenklat kan beskrivas som ett möte mellan militär marchmusik och afrikansk-amerikansk tradition. Jag har faktiskt inte hört någon annan än Mister Otha och hans band spela den. Mister Otha kom från en liten stad som heter Como. Varje år brukade han ordna en stor picknick. Morfar och Mister Otha var goda vänner så vi åkte dit och då fick jag chans att spela virveltrumma med hans band. Redan första gången var jag fast, jag älskade verkligen att spela med dem och längtade till nästa års picknick.
- Mister Otha lärde upp sitt barnbarn Shardé Thomas som tog över the Rising Star Fife & Drum Band efter hans död. Jag och Shardé har gjort en del grejer tillsammans redan och jag hoppas att vi kan spela in en gemensam platta snart. Det kommer att bli något alldeles speciellt, det är jag säker på.
Hur ser Hill Country Blues-scenen ut idag? Är Cedric Burnside ’the last man standing’?
- Jag är inte den ende som håller den här musiken vid liv. Hela min familj värnar om den, mina morbröder Gary och Dwayne spelar fortfarande i den här traditionen även om de inte turnerar så mycket längre. Junior Kimbrough har barn och barnbarn som fortsätter i samma tradition. Så Hill Country Blues är verkligen en levande stil som är här för att stanna.
På ”Hill Country Love” är det tydligt att du inte bara förvaltar en tradition utan även uppdaterar den till här och nu.
- Jag är på många sätt ’old school’ eftersom jag vuxit upp med den här musiken och musikerna. Morfar, Junior Kimbrough, Mister Otha Jessie Mae Hemphill, Mississippi Fred McDowell... Jag älskar deras musik och allt jag kan har jag lärt mig av dem. Men när jag skriver låtar så måste jag utgå från mitt eget liv, det liv jag lever här och nu. Texterna är nutida men andemeningen i många av dem är densamma som förr. Jag menar, mycket av det som sker i våra liv idag är ju inte unikt för vår tid. Så jag hoppas att mina låtar är nutida samtidigt som de är tidlösa.
Albumreleasen följs av en lång turné i USA i vår och sommar. När är det dags för spelningar i Europa igen?
- Jag vet att det just nu jobbas på minst en Europa-turné. Förhoppningsvis kommer vi till Skandinavien också, jag gillar verkligen att spela där. Och om allt går som planerat har jag en trummis och en basist med mig för jag vill att soundet live ska vara så nära nya albumet som möjligt.